MedMangaKulortaLyktor

Nej, det är inte lätt när det är svårt, och i vart fall är det inte lätt just nu. Sedan novemberdecember har alltsammans bara fallit ihop och jag har ingenting förutom ångesten att luta mig emot. Och som bekant, är ångesten inte den kelvänligaste, hon klöser tillbaka med alla klor hon har. Jag har rakbladen i en ask på mitt rum och det känns skönt. En ständig tillflykt.

Brukar inte ni fundera på hur ni skulle vilja lämna världen? Det brukar jag. Jag brukar fundera på hur jag ska dö, vilka blommor jag ska ha på min begravning, hur min grav ska se ut samt att jag ska ta laxer ett tag innan så att jag inte gör i byxorna när tarmen till slut slappnar.

Jag brukar tänka att jag ska raka av varje hårstrå från min kropp. Kanske håret på hjässan också, fast om jag är nöjd med det vore det trevligt att behålla. Men det vore fint att lämna världen lika naken som man kom till den. Dock hade jag ju faktiskt hår då. Kanske borde jag dö med ett snitt - det var ju faktiskt så jag kom till. Eller kanske borde jag sy igen min mun eller navel. Om jag drogar mig först klarar jag nog av smärtan utan att skrika. Igensyendet kommer av idén att reparera skadan. Göra mig ogjord.

Kanske tabletter. Om man tar åksjuketabletter först är det större chans att man inte spyr upp pillrena.
Kanske överdos. Men det vore dumt att droga sig ur livet.

Kanske strypa sig till döds. Hänga sig? Be någon främling strypa en?
Syrebrist verkar för övrigt verka vara ett bra sätt - man får en nära-dödenupplevelse ofta då. Och det vore trevligt att se ljuset, även om man vet att det kanske bara är ett fenomen skapat av hjärnan. Det kan ju faktiskt också vara vägen till himmeln, men om vi ska vara sådär logiska är det ju inte så stor chans...

Drunkning. Också en form av syrebrist... Fast jag kan faktiskt simma lite grann, och det vore svårt att fixa. Jag är rädd för att drunkna. Fast man ska ju möta sina rädslor. Fast jag vet inte om jag vill att panik ska vara den sista känslan jag känner.

Pistol? Svårt att få tag i.

Skära av sig halspulsådern, annars. Förblöda.
Jobbigt. Och så borde det göra ganska ont.

Gift?
Kanske. Borde vara ett bra gift i sådant fall. Arsenik får man kramper av och tugga fradga verkar ganske inte så lustigt.

Kasta sig ut genom fönstret? Jag skulle faktiskt dö då, frågan är kanske om man känner smärtan innan man dör eller om det finns något sätt att dö i fallet. Det skulle vara trevligt att falla tror jag, trots min rädsla för höjder.

Det är en svår fråga.
Och folk brukar säga åt mig att jag inte ska fundera i de här banorna överhuvudtaget. Men jag kan inte låta bli. Om jag ska ta mitt liv någon gång vill jag vara klar över hur det ska gå till. Jag vill inte behöva ta itu med tankegången då. Jag har redan suttit i fönsterkarmen tittande ner och varje gång jag badar faller möjligheten fram.

Jag vill helt enkelt vara säker.
Nu är det mitt i natten, nu får jag sluta skriva och börja läsa.
Toodles.