MedMangaKulortaLyktor

Åh. Det är skönt att kunna säga det.
Jag-har-kommit-över-henne.
Visst gör det ont att läsa breven och dikterna och att titta på bilderna.

Men jag är förbi henne nu.


Det jobbiga är att jag inte litar på någon fullt ut längre. Alls.
Jag försöker men det går inte... Bara tänker: Får inte blotta för mycket av min hals, för snart hugger de till.

Och då har jag bara köttslamsorna kvar.

Skolan springer ifrån mig, men jag har börjat använda min cykel igen och solskenet väcker mig om morgnarna.
Det känns som en anledning att gå upp,
även om mitt lyckliga slut aldrig har funnits där och även om det är det enda jag vill ha,
orkar jag gå upp.
Jag börjar få energi och mina händer har blivit brunare.

Jag måste sluta längta efter den där NÅGON med bara versaler, den där NÅGON som skulle förändra allting. Göra allt bra.
Det  finns ingen sådan.
Jag läste för många ungdomsromaner antar jag.

Jävla vår.
Det finns ingen vår i mig, men solskenet finns och det är ju något.

Då kan jag lika gärna få malignt melanom och dö ung, jag ville ju aldrig bli åttio år och bara ha teven att leva för...