MedMangaKulortaLyktor

Det har varit den bästa helgen på skitlänge. Sådär skitlänge. Visst, jag grät för några minuter sedan, men det är naturligt... Auri håller ju på att dö.
Det är en vecka kvar nu.
Det blev ännu mindre tid.
Och jag vet inte om jag ångrar att jag stannade i Skåne den här helgen i stället för att åka upp till Nacka och hälsa på henne. En sista gång kanske. Nu blev förra veckan sista gången och det var... hemskt.
Allting var så grått, så tillkämpade leenden.
Men jag är stolt över barnen. Mattias till exempel... han är så stark.

Och det skulle vara fint att se Auri igen. Inte död i en kista.
Utan i liv. Smal och vacker och med allt hår och med Auris själ i ögonen och Auris ord i munnen. Auris leende på läpparna och Auris kärlek i Auris kramar.
Auri som sjunger och dansar i köket, Auri som håller mig i handen när vi promenerar genom Haninge.
Auri som ler när jag blåser ut ljusen på tårtan.

Fan, det blev fler tårar nu.
Tekniskt sett är det ändå den bästa helgen på länge, länge. Eftersom det är efter midnatt, alltså.

Helgen har hursomhelst varit skön. Ingen ångest, bara vänner, sötsaker, blondering, Spyxet, solsken, glass, städning, sömnbrist och hennamålning.