Det enda jag vill
Med tejpad mun står jag kvar i halvmörkret.
Vinden rufsar om mitt hår, det är storm härute.
Du tittar inte ens på mig längre.
Du gräver i fickan.
Jag vet vad det är du letar efter, ändå hindrar jag dig inte.
En tår spränger min barriär, jag orkar inte slåss längre.
I mörkret kan jag inte se om du gråter eller skrattar.
Jag känner dig inte, så jag kan inte veta.
Jag hann aldrig börja känna dig.
Och tårarna rinner nerför mina kinder som ett jävla vattenfall.
Jag har aldrig kunnat hålla dem tillbaka.
Med tejpad mun kan jag inte försvara mig, men det är inte heller det jag vill.
Det är över nu.
Och jag vill ingenting annat.
Alltså borde det här vara det enda jag vill.
Jag orkar inte tänka mer.
Det är du som håller i vapnet, men,
bara en tanke, hjärtat: det här kanske är enda sättet för mig att bli fri.
Vänd dig om.
Jag ville inte göra det här, men det här kan inte fortgå. Jag kvävs.
Jag måste få andas.
Det finns inte plats i mig för oss båda längre.
Jag älskar dig men jag orkar verkligen inte.
Skottet dånar skoningslöst över det förfallna industriområdet.
Jag älskar dig.
Tack.
Jag rycker till.
Jag sjunker ihop.
Jag suddas ut.
Du torkar av dina fingeravtryck från min kropp, lägger pistolen i min hand, du häller bensin över liket, slänger på en tändsticka.
Det är inte du, det är jag. Det är förhållandet.
Det är inte du. Men ändå är det du som måste dö för att jag ska kunna andas.
Hejdå Linda.
Går.
