Do you cry out in your sleep?
Jag hatar ex. Jag hatar att tänka på gamla förhållanden. Jag hatar de där spåren som aldrig försvinner ur en. Ilska, gråt, svartsjuka, ånger, svek. Och det där sista unset av beundran. Som alltid kommer att vara befläckat, men kanske alltid kommer att finnas där ändå.
"then love
love will tear us apart again
love
love will tear us apart again"
Jag orkade inte gå ut idag.
Har städat, ätit lite och till och med bäddat sängen.
Men jag orkade inte gå ut, och det är den bästa medicinen för mig.
Om morsan har somnat ska jag nog gå ut och gunga lite. Det kanske fortfarande snöar.
"then love
love will tear us apart again
love
love will tear us apart again"
Jag orkade inte gå ut idag.
Har städat, ätit lite och till och med bäddat sängen.
Men jag orkade inte gå ut, och det är den bästa medicinen för mig.
Om morsan har somnat ska jag nog gå ut och gunga lite. Det kanske fortfarande snöar.
sådant där mög som man får under naglarna jämt och den tunna vita kanten
Människans kropp fascinerar mig. Det gör den verkligen. Får aldrig nog. Tar tusentals bilder, skissar tusentals teckningar, låter alltid blicken dröja. Alla skuggor, symmetrin, asymmetrin, motoriken, den genomtänkta helheten.
Fantastiskt att något kan vara skapt så här.
Men samtidigt inte, vad annat skulle det vara. Det här är verkligheten. Den överträffar mig. Och min töntiga lilla fantasi.
Jag har förälskat mig. Kär är jag nog alltid, fast småkär. I flera stycken personer. Men jag fokuserar alltid på en, jag blir alltid präglad på en. Jag kan låta blicken glida, jag kan strula runt, men jag är nog i grund och botten monogam och romantisk. Trots min polysexuella framfart. Jag ser den nästan som ett missbruk, och hoppas på att en dag växa ifrån den. Jag vill aldrig såra någon, jag vill bara hångla och vara glad.
Hur som helst.
Förälskad är jag.
I en.
Och hon är vacker.
Jag tänker för mycket och för ofta.
På henne.
För att det ska vara bra.
För mig.
Jag har berättat för henne. På fyllan. Förra veckan. Det var meningen. Jag hade bara supit mig modig.
Hon sa att vi får ses mer.
Att det aldrig är för sent.
Och jag blev själaglad.
Men nu går jag runt och är nervös hela tiden. För att hon ska ha ångrat sig.
Jag törs inte fråga om vi ska träffas, är så rädd att fucka allting.
Nåja.
Det ordnar sig nog.
Har skaffat en skrivmaskin också. Den är turkos. En Remington Streamliner från 70-talet. Spenderar flera timmar per dag med att skriva brev till mina vänner. Oerhört mysigt.
Fantastiskt att något kan vara skapt så här.
Men samtidigt inte, vad annat skulle det vara. Det här är verkligheten. Den överträffar mig. Och min töntiga lilla fantasi.
Jag har förälskat mig. Kär är jag nog alltid, fast småkär. I flera stycken personer. Men jag fokuserar alltid på en, jag blir alltid präglad på en. Jag kan låta blicken glida, jag kan strula runt, men jag är nog i grund och botten monogam och romantisk. Trots min polysexuella framfart. Jag ser den nästan som ett missbruk, och hoppas på att en dag växa ifrån den. Jag vill aldrig såra någon, jag vill bara hångla och vara glad.
Hur som helst.
Förälskad är jag.
I en.
Och hon är vacker.
Jag tänker för mycket och för ofta.
På henne.
För att det ska vara bra.
För mig.
Jag har berättat för henne. På fyllan. Förra veckan. Det var meningen. Jag hade bara supit mig modig.
Hon sa att vi får ses mer.
Att det aldrig är för sent.
Och jag blev själaglad.
Men nu går jag runt och är nervös hela tiden. För att hon ska ha ångrat sig.
Jag törs inte fråga om vi ska träffas, är så rädd att fucka allting.
Nåja.
Det ordnar sig nog.
Har skaffat en skrivmaskin också. Den är turkos. En Remington Streamliner från 70-talet. Spenderar flera timmar per dag med att skriva brev till mina vänner. Oerhört mysigt.
