"Att mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn"
Jag vet inte varför hon hatar mig.
Men efter mycket om och men, vet jag vad jag tycker:
Jag bryr mig faktiskt inte om vilket.
Jag hatade ju henne först.
Sedan att mitt liv bara går utför nu är en annan femma... Det här är bara början på året. Jag är rädd för framtiden, jag är jävligt rädd. Får det där rycket hela tiden, jag vill göra något jävligt korkat. Ibland gör jag det, fast inte det egentliga jag faktiskt vill...
Jag var inte rädd för några månader sedan. Jag hade det utstakat för mig. Jag skulle söka jobb. Skulle snacka med syon. Skulle klara av trean. Skulle flytta hemifrån. Få jobb. Någon gång. Söka till universitet någonstans i höst eller nästa vår, komma in nästa år. Sedan skulle jag leva. Någon gång skulle jag bli bildlärare. Någon gång kanske jag kunde hitta någon att bli lycklig i alla mina dagar med. Någon snäll tjej kanske, som luktade gott och kunde skratta.
Det fanns inget utrymme i mina enkla planer för det här, det fanns ingen plats för depressioner och att inte veta vägen ut. Det fanns inte utrymme för ångest och för min verklighetsflykt.
Det finns fan inte någon tid kvar, jag måste göra allt nu. Och allt i mig skriker att jag inte kommer att klara av det.
Men efter mycket om och men, vet jag vad jag tycker:
Jag bryr mig faktiskt inte om vilket.
Jag hatade ju henne först.
Sedan att mitt liv bara går utför nu är en annan femma... Det här är bara början på året. Jag är rädd för framtiden, jag är jävligt rädd. Får det där rycket hela tiden, jag vill göra något jävligt korkat. Ibland gör jag det, fast inte det egentliga jag faktiskt vill...
Jag var inte rädd för några månader sedan. Jag hade det utstakat för mig. Jag skulle söka jobb. Skulle snacka med syon. Skulle klara av trean. Skulle flytta hemifrån. Få jobb. Någon gång. Söka till universitet någonstans i höst eller nästa vår, komma in nästa år. Sedan skulle jag leva. Någon gång skulle jag bli bildlärare. Någon gång kanske jag kunde hitta någon att bli lycklig i alla mina dagar med. Någon snäll tjej kanske, som luktade gott och kunde skratta.
Det fanns inget utrymme i mina enkla planer för det här, det fanns ingen plats för depressioner och att inte veta vägen ut. Det fanns inte utrymme för ångest och för min verklighetsflykt.
Det finns fan inte någon tid kvar, jag måste göra allt nu. Och allt i mig skriker att jag inte kommer att klara av det.
