now I remember you
okej, just nu är det mycket förvirring och fantasivärldar.
jag lyssnar på musik och försöker hålla någon sorts ordning.
ute är det nog kallt som fan. jag gillart.
i torsdags gick jag ut i stadsparken om natten, i öppen jacka och tunn klänning. vet inte riktigt varför. som någon sorts självbestraffning kanske? jagade den smärtsamma kylan men den kom aldrig. över dammen låg ett täcke av snö och is. över mig föll snön. kände sminket rinna. klättrade omkring på ett tak i observatorieparken. gav upp till slut, smärtan kom inte. började långsamt gå hemåt.
jag verkar nog inte vara en särskilt vettig person nuförtiden och utger mig inte heller för att vara det.
men saker börjar knyta ihop sig nu. högskoleprovet om en månad och flytten till malmö samma vecka.
får hålla huvudet kallt. helt enkelt.
maybe you'll think of me when you are all alone
Men jag börjar äntligen få lite ordning. När overklighetskänslan lägger sig kan jag äntligen börja tänka i positivare banor - städa upp, rensa ut, reparera, restauera... Så att säga. Jag kan resa mig. Jag kan till och med ringa människor nu. Det är nervöst, men jag klarar av det.
Att jobba ideellt på Erikshjälpen hjälper mig också - jag har fortfarande inte något jobb på G, men mitt läge känns betydligt positivare än för en månad sedan. På uppgång. Då spelar det ingen roll att det inte kommer ett lönekuvert - jag får ju kaffekoppar och ostmackor. Personalrabatt, någonstans att gå om dagarna, och snart kassavana.
Onsdagen har jag vigt åt J, vi ska på Kulturen, och åt onsdagsfika med estetBildarna... Ska dricka upp min temugg, skyffla ner de nybakta muffinsarna i en påse, slå upp dörren, slå upp paraplyet och ge mig iväg.
Helgerna tillbringar jag med folk. Mest J, ofta vänner. Jag tar inte många bilder nuförtiden, på fester brukar jag dra med mig min gamla digitalkamera som väljer att funka en stund då och då, med kvalitativa batterier, tålamod och lite tur. Den tar fortfarande snygga bilder, som ni kan se nedan, och med lite bildredigering är jag helt nöjd.
Men jag håller på att lära mig hantera den nya. Idag kanske den kommer till användning.
Okej. Dags att trotsa vädret.
gosh, hey boy,
if you may
spread some light on these shades of grey
just askin cause
somehow I got the glooming days
scheduled in, no way out,
whole lotta them,
got no way to pay
no sun, no smiles, no will, no gain
just those old clouds o blues and rain
just askin now, in
case you'd come around some way, some day,
just waitin for that sunny day
just askin, dear
could you be some kind of sunny ray,
dear sweet boy,
if you would
paint some fine, sweet oranges over those cheeks turned pale.
think about it boy,
I dont care, boy, I'll just wait for answers, boy,
take care of yourself boy
love
Girl
vad fint...
Den här dagen var helt jävla ostrukturerad. Mina enkla planer var att skippa det dagliga kneget* för att åka in till Malmö, på en jobbmässa som pågick från 11.00-16.00. Arbetsgivarna var danskar. Jag ser ingen framtida karriär som detaljstyckare i Danmark, men det är absolut ett jobb jag skulle kunna tänka mig. Det strider inte mot mina vegetariska principer då jag inte är vidare militant, och gärna vill se ett slakteri från insidan. Men detta kräver en tids lärlingsutbildning, och jag har andra studier inplanerade och dessa sätter jag helt klart först.
Hur som helst, jag gick runt på mässan med ett antal vänner som varit hyggliga nog att tipsa mig om evenemanget. Då jag plockat på mig tillfredsställande många vingummin, vattenflaskor, anmälningsblanketter och broschyrer beslöt jag mig för att lämna platsen. Trippade in på centralstationen, drack upp någons övergivna mugg kaffe och köpte en pocket, Slottet, Kafka.
Förlustade mig med snabbnudlar och sockerärter tills nästa inplanerade aktivitet ägde rum - fika med bajsbarn, vid kvart i fyra. Gick till Ariman, för att finna en halvslumrande Findus vid ett av borden. Hon halvlåg över lite kurslitteratur(arkeologi) och en urdrucken kopp Earl Grey, som jag fick ärva. Det var gott. Hon fick en Marianne-liknande karamell. Vi diskuterade lite.
Sedan dök Nils upp, fick en karamell och demonstrerade en påse full av gröna, röda och svarta dreadlocks, som hon hade tvinnat åt en kund. De hade blivit sålda, endast överlämningen skulle äga rum. Vi diskuterade ännu mer. Fikade. Helt enkelt. Duh...
Vid sextiden kändes det som om det var dags att dra sig hemåt. Väl hemma kom jag på att jag på morgonen lovat bort mitt sällskap till Lilltå, vid halv sju. Jag hällde i mig en halv mugg kaffe, slängde några muffins i en tårtkupa och började gå mot Stortorget, där Lilltå väntade i sin stickade mössa och blåprickiga munkjacka.
Vi snackade, åt muffins(ha, hon hade bakat chokladmuffins, åkt till Malmö och muntrat upp en vän, och sedan sparat den sista åt mig - den var jättegod, åh, choklad och kokos var ovanpå. Åh. Jag tycker om folk som ger mig mat.) och köpte kokosbitar och en nektarin.
Sedan gick vi nedåt gatan och presenterade henne och Säl för varandra. Efter ett tag blev det dags för henne att gå, och likaså för mig.
På vägen hemåt, drabbades jag av en ångestattack (dagligen möter jag ett visst mått av ångest och depressivitet, men några dagar i veckan, ibland oftare, ibland mer sällan, urartar denna ångest till panik, förtvivlan och självdestruktivitet.) som höll i sig i ca en timme. När jag inte längre satt inlåst på dasset och skakade och grät längre, skrev jag ett patetiskt blogginlägg på Helgon.net och försökte sätta ord på tankarna inom mig, fast det inte riktigt gick.
Telefonen ringer och det är Säl, han undrar om jag är uttråkad, jag säger, nej, jag har ångest, jag satt och grät och sådär nyss. Han undrar om jag vill komma över och först tvekar jag, men sedan ändrar jag mig, säger ja, jag kommer. Tar med mig ett par bananer och cyklar över.
Resten av kvällen städar vi och äter nudlar och bananer, medan vi tittar på någon kriminalserie och sedan någon brittisk komediserie.
Det känns fint att lägenheten börjar se rättvänd ut. Och det känns fint med J.
Nåt annat som är fint är min mössa, som jag hittade på ett elskåp i juli. Den är brun och gul, och är en såndär bärmössa.
Sen cyklade jag hem. Och åt flingor.
Är ganska trött.
Och jag har inte gjort nåt vettigt på hela dagen.
Det känns finast av alltihop.
* = Ideellt arbete på Erikshjälpen, Lund.
now, this is getting so old.
Blir melankolisk och stundtals jävligt ångestfull. En försmak av november antar jag.
Min augusti har varit ganska händelselös.
Jag var i Stockholm en vända, och hälsade på släktingar och en vän, Gian, som förlovat sig. Vi firade detta genom festligheter på nån kulle någonstans i Kungsälven.
Jag har städat mycket.
Fått plats på skrivbordet för skrivmaskinen (en Remington Streamliner, i turkos kulör) men laptopen får jag oftast sitta med i sängen...
Skriver brev, begraver mig i böcker och gamla anteckningar, teckningar, dagböcker, minnen.
Det känns dels som om jag börjat få rätsida på rummet, men också som om jag inte riktigt orkar mer.
Känner mig oftast som en ryggradslös docka, med det oproportionerligt stora huvudet ständigt nickande nedåt.
Lemmarna hänger lealösa vid mina sidor.
Får tända lite fler stearinljus,
dricka fler koppar kaffe.
dammlukter, saltsmaker
4:e augusti.
Min näst sista tonårssommar och den bara viner förbi.
Jag har inte uppdaterat på månader.
I fredags låg vi och drog oss tills klockan var sådär elva, tog tåget till Landskrona och sedan en båt ut till Hven. Sommarn och solen hägrade över våra ryggar, där vi stapplade genom förmiddagsstäder. Jag envisades med att måla läpparna, mörkt körsbärsröda, som vanligt.
Ön var vacker. Fick ångest av sysslolösheten men han var där och det var nog därför det gick ändå.
Badade i havet för första gången sedan i sjuan eller så.
Jag hade glömt havsfärgerna. De och J's våta hår kommer nog alltid att vara ett av mina vackraste minnen.
Nikotin, pepparkakor, SEGA och att sola näck på en undanskymd strand.
Hans hals smakade salt och solglasen tonade himmeln grön.
Kom hem till hösten. Hon satt på min säng och pekade mot mitt persiennfönster. Svettiga mulenhetsmoln lutade sig mot det, tryckte näsan mot glaset, lämnade feta avtryck.
Hej hösten. Fan vad jag har saknat dig.
Malignt melanom
Jag-har-kommit-över-henne.
Visst gör det ont att läsa breven och dikterna och att titta på bilderna.
Men jag är förbi henne nu.
Det jobbiga är att jag inte litar på någon fullt ut längre. Alls.
Jag försöker men det går inte... Bara tänker: Får inte blotta för mycket av min hals, för snart hugger de till.
Och då har jag bara köttslamsorna kvar.
Skolan springer ifrån mig, men jag har börjat använda min cykel igen och solskenet väcker mig om morgnarna.
Det känns som en anledning att gå upp,
även om mitt lyckliga slut aldrig har funnits där och även om det är det enda jag vill ha,
orkar jag gå upp.
Jag börjar få energi och mina händer har blivit brunare.
Jag måste sluta längta efter den där NÅGON med bara versaler, den där NÅGON som skulle förändra allting. Göra allt bra.
Det finns ingen sådan.
Jag läste för många ungdomsromaner antar jag.
Jävla vår.
Det finns ingen vår i mig, men solskenet finns och det är ju något.
Då kan jag lika gärna få malignt melanom och dö ung, jag ville ju aldrig bli åttio år och bara ha teven att leva för...
and I love to love, but my baby just loves to dance.
Det är en vecka kvar nu.
Det blev ännu mindre tid.
Och jag vet inte om jag ångrar att jag stannade i Skåne den här helgen i stället för att åka upp till Nacka och hälsa på henne. En sista gång kanske. Nu blev förra veckan sista gången och det var... hemskt.
Allting var så grått, så tillkämpade leenden.
Men jag är stolt över barnen. Mattias till exempel... han är så stark.
Och det skulle vara fint att se Auri igen. Inte död i en kista.
Utan i liv. Smal och vacker och med allt hår och med Auris själ i ögonen och Auris ord i munnen. Auris leende på läpparna och Auris kärlek i Auris kramar.
Auri som sjunger och dansar i köket, Auri som håller mig i handen när vi promenerar genom Haninge.
Auri som ler när jag blåser ut ljusen på tårtan.
Fan, det blev fler tårar nu.
Tekniskt sett är det ändå den bästa helgen på länge, länge. Eftersom det är efter midnatt, alltså.
Helgen har hursomhelst varit skön. Ingen ångest, bara vänner, sötsaker, blondering, Spyxet, solsken, glass, städning, sömnbrist och hennamålning.
Another's pride, another's shame.
Jag har mått piss hela det här året, med små ljusglimtar ibland. Säger inte att förra året var bra heller, men merparten av det senaste halvåret har varit som om jag legat i ett hål i marken och inte orkat titta upp igen.
..........
18:16
Åh. Vad jag är dålig, har knappt pluggat alls. Fast jag har hittat några viktiga papper, läst och funderat på vad jag ska göra. Sitter och lyssnar på blandade batcaveband. Sysselsättningen idag har varit att raka sidecutten snyggare och större, se på Secretary och försöka förmå brorsan att käka nåt.
Annars ringde Peter för att berätta... De har kört Auri till sjukhuset.
Hon har en månad kvar nu.
Min älskade kusin har en månad kvar att leva.
Hon kommer att dö.
Säg att det är en dröm. De sa att hon hade fem år förut. Hur många år har det gått? Jag vet inte.
Tumören har blivit aggressiv som fan.
Och det är så tidigt. För tidigt. Hon får inte försvinna...
Jag måste dit.
Den lilla lilla glaskulan i din ögonglob
Sitter och lyssnar på Philip Glass.
Tonerna berör och jag sitter här hungrig efter fler toner, fler känslor.
Jag saknar tryggheten som aldrig varit där och jag saknar viljan som aldrig riktigt levt.
Nu ska jag lyssna färdigt på Metamorphosis I och II och sedan kolla in Kundun.
Även läsa ur Lars Gustafssons Fåglarna och Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung.
Det är kväll och dagen har varit en bra sådan.
Många leenden och många ostmackor.
Vårsol, vattenpipa, fetaost och fruktte.
Morgondiset slumrar över Lunds tak.
Jag har gått upp, vaknade innan skolan började, mot alla odds. Men jag är inte i plugget.
Eftersom jag stannade uppe tills fyra igår igen har jag inte sovit ut i natt heller. Jag är korkad och äter dåligt.
Jag är korkad och stannar uppe om nätterna och gråter och skriker stumt mot det tomma rummet som omger mig.
Cellerna i mig andades att de behövde luft, jag behövde göra något, jag behövde något mot min hud. Men jag har lovat att inte skära mig i benen mer. Det ska jag väl visa att jag klarar av?
Klöste bara mig på armen och gick runt som en gråtande zombie i lägenheten, sjönk ner i soffan och hulkade.
Jag är korkad som fan och gör inte mitt projektarbete, min filmanalys, mina labbrapporter och min kostanalys.
I dag ska jag försöka sova lite, läsa på och gå till ungdomsmottagningen. Försöka komma igång med plugget. Jag ska inte slösa pengar och jag ska inte ta bussen någonstans.
Do you cry out in your sleep?
"then love
love will tear us apart again
love
love will tear us apart again"
Jag orkade inte gå ut idag.
Har städat, ätit lite och till och med bäddat sängen.
Men jag orkade inte gå ut, och det är den bästa medicinen för mig.
Om morsan har somnat ska jag nog gå ut och gunga lite. Det kanske fortfarande snöar.
sådant där mög som man får under naglarna jämt och den tunna vita kanten
Fantastiskt att något kan vara skapt så här.
Men samtidigt inte, vad annat skulle det vara. Det här är verkligheten. Den överträffar mig. Och min töntiga lilla fantasi.
Jag har förälskat mig. Kär är jag nog alltid, fast småkär. I flera stycken personer. Men jag fokuserar alltid på en, jag blir alltid präglad på en. Jag kan låta blicken glida, jag kan strula runt, men jag är nog i grund och botten monogam och romantisk. Trots min polysexuella framfart. Jag ser den nästan som ett missbruk, och hoppas på att en dag växa ifrån den. Jag vill aldrig såra någon, jag vill bara hångla och vara glad.
Hur som helst.
Förälskad är jag.
I en.
Och hon är vacker.
Jag tänker för mycket och för ofta.
På henne.
För att det ska vara bra.
För mig.
Jag har berättat för henne. På fyllan. Förra veckan. Det var meningen. Jag hade bara supit mig modig.
Hon sa att vi får ses mer.
Att det aldrig är för sent.
Och jag blev själaglad.
Men nu går jag runt och är nervös hela tiden. För att hon ska ha ångrat sig.
Jag törs inte fråga om vi ska träffas, är så rädd att fucka allting.
Nåja.
Det ordnar sig nog.
Har skaffat en skrivmaskin också. Den är turkos. En Remington Streamliner från 70-talet. Spenderar flera timmar per dag med att skriva brev till mina vänner. Oerhört mysigt.
"Att mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn"
Men efter mycket om och men, vet jag vad jag tycker:
Jag bryr mig faktiskt inte om vilket.
Jag hatade ju henne först.
Sedan att mitt liv bara går utför nu är en annan femma... Det här är bara början på året. Jag är rädd för framtiden, jag är jävligt rädd. Får det där rycket hela tiden, jag vill göra något jävligt korkat. Ibland gör jag det, fast inte det egentliga jag faktiskt vill...
Jag var inte rädd för några månader sedan. Jag hade det utstakat för mig. Jag skulle söka jobb. Skulle snacka med syon. Skulle klara av trean. Skulle flytta hemifrån. Få jobb. Någon gång. Söka till universitet någonstans i höst eller nästa vår, komma in nästa år. Sedan skulle jag leva. Någon gång skulle jag bli bildlärare. Någon gång kanske jag kunde hitta någon att bli lycklig i alla mina dagar med. Någon snäll tjej kanske, som luktade gott och kunde skratta.
Det fanns inget utrymme i mina enkla planer för det här, det fanns ingen plats för depressioner och att inte veta vägen ut. Det fanns inte utrymme för ångest och för min verklighetsflykt.
Det finns fan inte någon tid kvar, jag måste göra allt nu. Och allt i mig skriker att jag inte kommer att klara av det.
Att fundera.
Brukar inte ni fundera på hur ni skulle vilja lämna världen? Det brukar jag. Jag brukar fundera på hur jag ska dö, vilka blommor jag ska ha på min begravning, hur min grav ska se ut samt att jag ska ta laxer ett tag innan så att jag inte gör i byxorna när tarmen till slut slappnar.
Jag brukar tänka att jag ska raka av varje hårstrå från min kropp. Kanske håret på hjässan också, fast om jag är nöjd med det vore det trevligt att behålla. Men det vore fint att lämna världen lika naken som man kom till den. Dock hade jag ju faktiskt hår då. Kanske borde jag dö med ett snitt - det var ju faktiskt så jag kom till. Eller kanske borde jag sy igen min mun eller navel. Om jag drogar mig först klarar jag nog av smärtan utan att skrika. Igensyendet kommer av idén att reparera skadan. Göra mig ogjord.
Kanske tabletter. Om man tar åksjuketabletter först är det större chans att man inte spyr upp pillrena.
Kanske överdos. Men det vore dumt att droga sig ur livet.
Kanske strypa sig till döds. Hänga sig? Be någon främling strypa en?
Syrebrist verkar för övrigt verka vara ett bra sätt - man får en nära-dödenupplevelse ofta då. Och det vore trevligt att se ljuset, även om man vet att det kanske bara är ett fenomen skapat av hjärnan. Det kan ju faktiskt också vara vägen till himmeln, men om vi ska vara sådär logiska är det ju inte så stor chans...
Drunkning. Också en form av syrebrist... Fast jag kan faktiskt simma lite grann, och det vore svårt att fixa. Jag är rädd för att drunkna. Fast man ska ju möta sina rädslor. Fast jag vet inte om jag vill att panik ska vara den sista känslan jag känner.
Pistol? Svårt att få tag i.
Skära av sig halspulsådern, annars. Förblöda.
Jobbigt. Och så borde det göra ganska ont.
Gift?
Kanske. Borde vara ett bra gift i sådant fall. Arsenik får man kramper av och tugga fradga verkar ganske inte så lustigt.
Kasta sig ut genom fönstret? Jag skulle faktiskt dö då, frågan är kanske om man känner smärtan innan man dör eller om det finns något sätt att dö i fallet. Det skulle vara trevligt att falla tror jag, trots min rädsla för höjder.
Det är en svår fråga.
Och folk brukar säga åt mig att jag inte ska fundera i de här banorna överhuvudtaget. Men jag kan inte låta bli. Om jag ska ta mitt liv någon gång vill jag vara klar över hur det ska gå till. Jag vill inte behöva ta itu med tankegången då. Jag har redan suttit i fönsterkarmen tittande ner och varje gång jag badar faller möjligheten fram.
Jag vill helt enkelt vara säker.
Nu är det mitt i natten, nu får jag sluta skriva och börja läsa.
Toodles.
